KOOP

Allting är autodidakt. Vi är inte skolade musiker, inte datanördar, inte ljud och teknikkunniga. Jag är självlärd pianospelare och Magnus var DJ/skivsamlare.

Allt började som en känsla och en idé vi ville förverkliga och eftersom vi inte kunde någonting innan om samplers, låtskrivande och textförfattande, så har vi lärt oss allt detta tillsammans på egen hand. Hela vår produktion är en resa från en idé och genom den ett utvecklande av ett helt eget sätt att producera musik. Do It Yourself i dess allra högsta betydelse. 

Vi började med två skivspelare på vardagsrumsgolvet där vi matchade olika samplingar mot varandra. Dom första låtarna gjorde vi genom att låna en sampler på fredagskvällar av en kompis som hela tiden fick samtal där vi undrade över tekniska detaljer. Med dom första låtarna fick vi skivkontrakt. Skivbolaget köpte en studio åt oss och sedan satt vi och läste manualer i ett halvår för att förstå hur den funkade. Viljan, drivkraften och idéernas seger över kunnandet har varit det som format musiken.

Vi har inga kompisband. Vi har inget eget skivbolag med andra artister. Vi har aldrig bekänt oss till en scen eller genre. Vi har aldrig haft en klubb. Vi har aldrig försökt efterlikna eller rida på andra band. Och framför allt; vi har aldrig tillsammans eller individuellt (sen 1996) gjort musik i något annat sammanhang än Koop. 

Denna självvalda isolering är en strävan att skapa en helt isolerad värld, där vi står fria, och Koop endast ska kunna uppfattas för exakt vad det är.

Vi har alltid valt den svåraste vägen.

Vår musik kan vid en första anblick verka simpel, men sysslar man med sampling är det enklast att göra något som låter experimentell och konstigt. Det svåraste är att konstruera en helt ny "vanlig" låt. I detta vansinne att pussla ihop en låt av samplingar istället för att bilda ett band med 5 personer som spelar låten i stället, skapas ett hål mellan verkligt och imaginärt som bara finns i vår musik. Dessutom skapar det en fullständig kontroll och en seghet i skapandeprocessen som gör att musiken överlever 1000 lysningar och förändringar innan den är klar. Perfektionism, men samtidigt gjort med ett så klumpigt råmaterial att den aldrig kan bli perfekt. 

Denna sömlösa blandning av digitalt och organiskt skapar ofta missförstånd hos musiknördar och journalister. Vi har fått recensioner där det anmärks på att trummisen spelar så tråkigt. Ingen variation i kompet. Men det finns ingen trummis. Vi har fått recensioner där man tycker att musiken är "slick" men vår musik ska inte jämföras med ett jazzband eller annan spelad musik. Det är som att säga att Kraftwerk är ett "slickt" band med en livlös trummis bara för att det är grundat på en elektronisk estetik.

Om våra album:

* Sons of Koop - När vi gjorde vårt första album satt vi vid utlånings-CD avdelningen på Uppsala stadsbibliotek och samplade tunga finska tonsättare. Detta album misstogs för ett trip-hop album, när det egentligen bara helt enkelt var det mest pretentiösa och arty som någonsin gjorts i Sverige. Möjligen med konkurrens från Stina Nordenstam och The Knife. Vi hade fortfarande en tydlig loop/samplingskänsla i musiken och då kallades det för trip-hop oavsett. Men det var inte beat-baserat, utan handlade bara om att måla upp så karga och mörka ljudlandskap som möjligt. Mo Wax var rena solskenet i jämförelse. Och vi samplade poeter... ja jesus vad ironikerna måste ha fnissat.

* Waltz for Koop - Vi tröttnade på det nordiska vemodet, och vid en inofficiell ceremoni kastade vi ut den tramporgel vi hade i studion i en container på Krukmakargatan. Vi var först med att lämna loopkänslan och började konstruera 3-minuters solskenslåtar istället. Vi upptäckte att vi kunde skriva "riktiga" låtar med samma teknik som tidigare. När vi gjorde titellåten till "Waltz for Koop" fanns det absolut ingenting som låtit så tidigare. Ett kollage av samplingar som var en "riktig" helt ny låt. Bara det faktumet att det var en vals var helt nytt. Så vitt jag vet så var tretakt i princip bannlyst i popmusik och i elektronisk musik var det helt obefintligt. Det är svårt att tänka sig det idag, men så var det. 

Vi fick vi vårt genombrott med "Summer Sun". Ett stycke solsken. 

Det är väl alltid så att band klagar över att dom blir kända bara för en låt, men i vårt fall var det extremt. Hela "Waltz" var ju en superreaktion på den första skivan och "Summer sun" var den allra gladaste låten. Det var den låt som mest representerade denna reaktion, men någon bra representant för vår samlade produktion är den inte. Och det fick vi kämpa mot ända tills nästa skiva släpptes. 

Vid denna tid blev man miljonär på att DJ'a och alla rådde oss att utnyttja succén genom att håva in pengar som DJ's. Vi valde istället att översätta musiken till en riktig livesättning, vilket ingen annan gjorde vid den här tiden. Livescenen var i kris och vi kuskade jorden runt 4 varv utan att tjäna en spänn. Detta skapade ett nytt problem. Eftersom vår musik lät livespelad och vi framträdde som ett liveband så fick folk allmänt en uppfattning att Koop egentligen var ett vanligt band. Vi fick några arga mail ifrån folk som undrade varför vi tog åt oss äran för någonting som egentligen ett gäng musiker hade skapat. Mycket bizzart, men att framträda live var dock något som utmärkte oss från den i övrigt grumliga elektroniska scenen. Det mest stötande med att folk upplevde skivan som livespelad är att den då hamnar i en helt annan felaktig kontext. Om vår musik var livespelad, så skulle den bara vara gammal och retrospektiv. Det är samplingselementet som gör den banbrytande och hypermodern. Vår yngre publik fattar och hör allt detta, men inte alltid den äldre. 

Från 1999 hade vi också konstant på alla pressfoton framträtt i kvinnokläder, vilket också var ovanligt i en ansiktslös scen av studioproducerad musik. 

Vi har även blivit avrådda på den punkten av allehanda skivbolag eftersom det bara framstod som töntigt. Det är svårt att tänka sig i dagens HBT-våg, men så var det.

Waltz for Koop såldes i 200.000 exemplar och är Sveriges mest internationellt mest sålda jazzskiva. Eller är det en jazzskiva? Jag vet inte. Men vi brukar kalla den våran jazzskiva eftersom det är en enda lång kärleksförklaring till just jazzmusik.

Den sålde ganska bra i Sverige också, men medvetenheten om Koop var tämligen låg. Hamnade en gång i en diskussion på en klubb huruvida Koop var japaner eller inte. "-jag är med i Koop så jag borde väl veta.", "-äh, nu ljuger du, du är inte japan".

Vi hade vår första USA turné i mars 2003. Den skedde exakt samtidigt som Export Music Sweden lät sitt svindyra turnépaket med flera svenska band rulla genom staterna. Vårt turnéschema följde dem hack i häl och vi sålde som ensamt band ut exakt samma lokaler. Hemma i Sverige rapporterade kvällstidningarna om den stora succén för svensk musik. Det var dock inte Koop dom menade, utan att Marit Bergman haft konsert i New York med 500 svenska media- och ambassadanställda i publiken. När Exportrådet, skivbolag och journalister börjar samverka på det här sättet händer de mest märkliga saker och vi har som tur är aldrig hamnat i den där geggan. Enda gången vi sökt stöd från Exportrådet var när vi fick ett erbjudande av staden New York att ha en helt egen gratiskonsert på stora scenen i Central Park, men dom hann aldrig behandla vår ansökan.

* Koop Islands - Efter "succén" med Waltz följde några svarta år. Om 5 år kanske det går att prata om, men tillsvidare går det inte. All skit kom på samma gång och ur det kaoset är det ett jävla mirakel att det blev en skiva till och att det blev vår bästa hittills. 

Svärtan kom tillbaka och det finns flera låtar och framför allt texter som har en stor personlig innebörd för oss själva, även om vi alltid håller texter allmängiltiga.

Vi var först med swingreferenserna. Dessa låtar skrevs långt innan Karin Winter startade klubb på Spy Bar, vilket sedan följdes av allsköns missbruk av det som är jazzens guldålder. Swingreferenserna till trots, så är "Islands" mycket av en textskiva.

Våra olika skivbolag ute i världen hade väldiga problem med att hantera Koop Islands, och veta vad dom skulle göra med den. Den var helt enkelt före sin tid. Några av dem satsade på "I see a different you" som singel eftersom den liknar "Summer sun". Dom förstod inte att det fanns två bomber som hette "Come to me" och "Koop Island Blues". 

"Come to me" är vår mesta poplåt och den ledde vägen till klubbar där Koop aldrig spelats tidigare. 

Skivan gick som sagt trögt i början men efter nåt år började den att spridas från mun till mun. Turnerandet ökade och förra sommaren var vi enda svenska band på Glastonbury. Och efter att videon till "Koop Island Blues" kom ut på Youtube tog det riktig fart. "Koop Island Blues" är trots sin långsamhet vår mest spelade låt idag. Och trots Ane Bruns fantastiska "första tagningen"-sång så är det oftast texten folk faller för och bär med sej. Vi får mail från människor som med bestämdhet hävdar att denna låt handlar om dem, och att den förklarar hela deras liv.

Videon har idag på Youtube över 1.200.000 tittningar i olika versioner och antalet tittar per dag bara fortsätter att öka. 

I somras var låten med i amerikanska "So you think you can dance" med koreografi av Mia Michaels. Den koreografin kom även till finalen som sågs av 40 miljoner amerikaner. 

Vi upplever att vi absolut inte har gjort vår bästa skiva än. Det känns mest som om vi fortfarande håller på och lär oss att göra låtar. Det går ju så evinnerligt långsamt att vi faktiskt på 12 år bara gjorde ca 30 stycken. Det är katastrofalt rent kommersiellt men samtidigt så förbrukar vi inte vår kreativitet och lust.

För att vara ett svenskt band så har vi överlevt väldigt länge internationellt och vår lyssnarskara har långsamt växt sej större för varje skiva. Blandningen av lyssnare känns unik på så sätt att det kommer alltifrån 15- till 60-åringar på våra spelningar, ur alla sociala skikt. 

Det är lika vanligt för oss att få mail ifrån en svart trebarnsmamma i Atlanta som från ett popsnöre i Indonesien, så vi känner definitivt att vi står utanför den svenska vågen av smart pop som är på alla övremedelklass-läppar tre månader i taget. Kanske kan det bara jämföras med ABBA. Inte volymmässigt, men på bredden. Vi har ett eget sound som är framställt genom ett unikt sätt att göra musik på. Men framför allt verkar det som att det, likt ABBA, är själva sången: melodierna och texterna, som har en allmängiltighet och berör.